Klossar mot golvet
Alla dagar kan definitivt inte vara bra dagar, och den här dagen hör till de mindre bra, eller "tivelaktiga" . Jag gick och lade mig relativt tidigt igår kväll, och fick sova länge (första lektionen började 10.00) men jag kan inte säga att jag har känt mig det minsta utvilad idag, det är nästan så att jag bara blir tröttare och tröttare. Dessutom knakar och ömmar hela jag.
Utvecklingssamtal har jag haft idag också, på tal om ingenting (egentligen är det ju relaterat till "idag", vilket jag skriver om, så det stämmer inte riktigt att det är "på tal om ingenting"). Det gick helt okay, min mentor är förstående, lite för förstående kanske till och med, och väldigt pratglad - precis som vanligt. Allting kommer att bli bra, förr eller senare.
Brukar ni tänka på vissa små händelser, känslor, dofter och ljud som etsar sig fast i minnet, som en gång fastnar och antagligen inte kommer att lossna under hela ens liv? Det är lite intressant vad hjärnan väljer att lagra på det där speciella viset, det där "jag ristar in det hårt i sten, du får aldrig bort det, behöver inte titta på det, men känner du för det är det bara att läsa och minnas"-viset. Just nu kan inte jag släppa ljudet av leksaksklossar som ramlar, ett mäktigt torn av träkuber som rasar i golvet och slår i varandra. Ett riktigt obehagligt ljud som gör ont i sakadade öron. Ah, kära barndom.
Det är ett under att jag inte har avlidit av ett brutalt astmaanfall, även om jag inte är en diagnostiserad astmatiker så är det nog inte nyttigt alls att ha det så dammigt som jag uppenbarligen har det. Dammet syns dock bäst dagtid, då solen lyser in genom mina fönster. Det är med andra ord väldigt lätt att glömma bort det senare på kvällen, att bara låta dammet bilda ett ännu tjockare lager över CD-skivor, böcker, videofilmer, bord och TV. Jag måste dock påpeka att jag gjort ett försök att dammtorka idag, men jag skulle behöva lite hjälp av min dammsugare för att få bort det som gömmer sig i hörnen! Men nu är det mörkt och jag förnekar dammets existens.
Imorgon får jag finbesök från fjollträsk, det är inte varje dag!
Utvecklingssamtal har jag haft idag också, på tal om ingenting (egentligen är det ju relaterat till "idag", vilket jag skriver om, så det stämmer inte riktigt att det är "på tal om ingenting"). Det gick helt okay, min mentor är förstående, lite för förstående kanske till och med, och väldigt pratglad - precis som vanligt. Allting kommer att bli bra, förr eller senare.
Brukar ni tänka på vissa små händelser, känslor, dofter och ljud som etsar sig fast i minnet, som en gång fastnar och antagligen inte kommer att lossna under hela ens liv? Det är lite intressant vad hjärnan väljer att lagra på det där speciella viset, det där "jag ristar in det hårt i sten, du får aldrig bort det, behöver inte titta på det, men känner du för det är det bara att läsa och minnas"-viset. Just nu kan inte jag släppa ljudet av leksaksklossar som ramlar, ett mäktigt torn av träkuber som rasar i golvet och slår i varandra. Ett riktigt obehagligt ljud som gör ont i sakadade öron. Ah, kära barndom.
Det är ett under att jag inte har avlidit av ett brutalt astmaanfall, även om jag inte är en diagnostiserad astmatiker så är det nog inte nyttigt alls att ha det så dammigt som jag uppenbarligen har det. Dammet syns dock bäst dagtid, då solen lyser in genom mina fönster. Det är med andra ord väldigt lätt att glömma bort det senare på kvällen, att bara låta dammet bilda ett ännu tjockare lager över CD-skivor, böcker, videofilmer, bord och TV. Jag måste dock påpeka att jag gjort ett försök att dammtorka idag, men jag skulle behöva lite hjälp av min dammsugare för att få bort det som gömmer sig i hörnen! Men nu är det mörkt och jag förnekar dammets existens.
Imorgon får jag finbesök från fjollträsk, det är inte varje dag!
Kommentarer
Trackback
