Att blogga eller att inte blogga
Det här med att kasta ur sig en massa saftig information och skojigheter är inte alltid lika lätt som man önskar. Alla uppdaterar sina bloggar hit och dit, ibland flera gånger om dagen. Hur orkar ni? Hur vågar ni? Det känns ganska sårbart på något vis, det här med att folk läser och bildar sig någon förvrängd bild av mig som person. Allt går inte att skriva ner, ibland räcker ord inte till, och vad är rätt och vad är fel att blotta i en blogg? Jag är med andra ord lite skeptisk till mitt eget bloggande, kanske mycket för att det känns som att alla andra skriver intressantare saker. Jag menar, vad har jag egentligen att berätta som någon annan människa utöver mig själv kan vara intresseread av att veta? Nu kanske ni funderar över varför jag ens försöker fortsätta, men jag gillar ju faktiskt att skriva, älskar rentav.
Jag blir kvar här.
Jag blir kvar här.
Klossar mot golvet
Alla dagar kan definitivt inte vara bra dagar, och den här dagen hör till de mindre bra, eller "tivelaktiga" . Jag gick och lade mig relativt tidigt igår kväll, och fick sova länge (första lektionen började 10.00) men jag kan inte säga att jag har känt mig det minsta utvilad idag, det är nästan så att jag bara blir tröttare och tröttare. Dessutom knakar och ömmar hela jag.
Utvecklingssamtal har jag haft idag också, på tal om ingenting (egentligen är det ju relaterat till "idag", vilket jag skriver om, så det stämmer inte riktigt att det är "på tal om ingenting"). Det gick helt okay, min mentor är förstående, lite för förstående kanske till och med, och väldigt pratglad - precis som vanligt. Allting kommer att bli bra, förr eller senare.
Brukar ni tänka på vissa små händelser, känslor, dofter och ljud som etsar sig fast i minnet, som en gång fastnar och antagligen inte kommer att lossna under hela ens liv? Det är lite intressant vad hjärnan väljer att lagra på det där speciella viset, det där "jag ristar in det hårt i sten, du får aldrig bort det, behöver inte titta på det, men känner du för det är det bara att läsa och minnas"-viset. Just nu kan inte jag släppa ljudet av leksaksklossar som ramlar, ett mäktigt torn av träkuber som rasar i golvet och slår i varandra. Ett riktigt obehagligt ljud som gör ont i sakadade öron. Ah, kära barndom.
Det är ett under att jag inte har avlidit av ett brutalt astmaanfall, även om jag inte är en diagnostiserad astmatiker så är det nog inte nyttigt alls att ha det så dammigt som jag uppenbarligen har det. Dammet syns dock bäst dagtid, då solen lyser in genom mina fönster. Det är med andra ord väldigt lätt att glömma bort det senare på kvällen, att bara låta dammet bilda ett ännu tjockare lager över CD-skivor, böcker, videofilmer, bord och TV. Jag måste dock påpeka att jag gjort ett försök att dammtorka idag, men jag skulle behöva lite hjälp av min dammsugare för att få bort det som gömmer sig i hörnen! Men nu är det mörkt och jag förnekar dammets existens.
Imorgon får jag finbesök från fjollträsk, det är inte varje dag!
Utvecklingssamtal har jag haft idag också, på tal om ingenting (egentligen är det ju relaterat till "idag", vilket jag skriver om, så det stämmer inte riktigt att det är "på tal om ingenting"). Det gick helt okay, min mentor är förstående, lite för förstående kanske till och med, och väldigt pratglad - precis som vanligt. Allting kommer att bli bra, förr eller senare.
Brukar ni tänka på vissa små händelser, känslor, dofter och ljud som etsar sig fast i minnet, som en gång fastnar och antagligen inte kommer att lossna under hela ens liv? Det är lite intressant vad hjärnan väljer att lagra på det där speciella viset, det där "jag ristar in det hårt i sten, du får aldrig bort det, behöver inte titta på det, men känner du för det är det bara att läsa och minnas"-viset. Just nu kan inte jag släppa ljudet av leksaksklossar som ramlar, ett mäktigt torn av träkuber som rasar i golvet och slår i varandra. Ett riktigt obehagligt ljud som gör ont i sakadade öron. Ah, kära barndom.
Det är ett under att jag inte har avlidit av ett brutalt astmaanfall, även om jag inte är en diagnostiserad astmatiker så är det nog inte nyttigt alls att ha det så dammigt som jag uppenbarligen har det. Dammet syns dock bäst dagtid, då solen lyser in genom mina fönster. Det är med andra ord väldigt lätt att glömma bort det senare på kvällen, att bara låta dammet bilda ett ännu tjockare lager över CD-skivor, böcker, videofilmer, bord och TV. Jag måste dock påpeka att jag gjort ett försök att dammtorka idag, men jag skulle behöva lite hjälp av min dammsugare för att få bort det som gömmer sig i hörnen! Men nu är det mörkt och jag förnekar dammets existens.
Imorgon får jag finbesök från fjollträsk, det är inte varje dag!
Välkommen ombord, SJ önskar dig en trevlig resa!
Det är en sak jag har gått och funderat över sen i måndags, och det är det här med tåg. Vissa tåg har ganska trevligt inredda vagnar, med stolar om två och två, de flesta riktade åt samma håll med undantag för några få som står mittemot varandra med bord emellan. Det är helt okay tycker jag.
Men sen har vi dessa fanskap till vagnar som vissa tåg är utrustade med, och det var precis ett sådant jag fick åka med i måndags. Stolarna står två och två på ena sidan av vagnen och på andra sidan tre och tre, visst, det hade kunnat vara acceptabelt. Men icke, jag vet inte vilken udda tanke som ligger bakom detta, men att ha tre stolar mittemot tre andra stolar med ett bord närmast fönstret skapar mardrömsresor för många, man behöver inte ens lida av någon form av social fobi för att finna situationen obehaglig. Sitter man närmast fönstret kan man rädda sig genom att stirra ut, sitter man i mitten går det fortfarande att snegla över personen bredvid för att kunna kika ut, men vi som tvingas sitta mittemot varandra längst ut - katastrof.
Det finns absolut ingenstans att fästa blicken, personligen brukar jag stirra i ryggen på sätet framför, men där sitter det nu en person. Tappra försök att se en glimt av det vi passerar får personerna längst in att vrida på sig av obehag då det ser ut som att jag sitter och stirrar på dem och inte ut genom fönstret. Tittar jag ut i gången är säterna på andra långsidan placerade på det viset att jag stirrar även dessa passagerare i ögonen. Till råga på allt är personen mittemot mig utrustad med något som skulle kunna vara Sveriges längsta ben. What to do?
Jag behöver nog inte ens nämna att det blev fem långa timmar, och en mycket ömmande kropp. Nu drar jag helt enkelt slutsatsen att SJ kan gå och dra något gammalt över sig, jävla sadister. Psykisk misshandel!
Men sen har vi dessa fanskap till vagnar som vissa tåg är utrustade med, och det var precis ett sådant jag fick åka med i måndags. Stolarna står två och två på ena sidan av vagnen och på andra sidan tre och tre, visst, det hade kunnat vara acceptabelt. Men icke, jag vet inte vilken udda tanke som ligger bakom detta, men att ha tre stolar mittemot tre andra stolar med ett bord närmast fönstret skapar mardrömsresor för många, man behöver inte ens lida av någon form av social fobi för att finna situationen obehaglig. Sitter man närmast fönstret kan man rädda sig genom att stirra ut, sitter man i mitten går det fortfarande att snegla över personen bredvid för att kunna kika ut, men vi som tvingas sitta mittemot varandra längst ut - katastrof.
Det finns absolut ingenstans att fästa blicken, personligen brukar jag stirra i ryggen på sätet framför, men där sitter det nu en person. Tappra försök att se en glimt av det vi passerar får personerna längst in att vrida på sig av obehag då det ser ut som att jag sitter och stirrar på dem och inte ut genom fönstret. Tittar jag ut i gången är säterna på andra långsidan placerade på det viset att jag stirrar även dessa passagerare i ögonen. Till råga på allt är personen mittemot mig utrustad med något som skulle kunna vara Sveriges längsta ben. What to do?
Jag behöver nog inte ens nämna att det blev fem långa timmar, och en mycket ömmande kropp. Nu drar jag helt enkelt slutsatsen att SJ kan gå och dra något gammalt över sig, jävla sadister. Psykisk misshandel!
När meningslösheten hänger i luften
Då var det måndag igen. Måndagar är oundvikliga, likaså tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. Det skulle dock kunna vara vilken dag som helst idag, det här känns som en typisk "utfyllnadsdag", en dag som bara finns för att det just är oundvikligt att den inte skulle göra det. Jag valde att inte lämna sängen förrän efter klockan fyra på eftermiddagen, dock har jag vaknat upprepade gånger under både morgonen och förmiddagen (till stor del beroende på en riktigt irriterande traktor, som härjat utanför mitt fönster och pipit, tjutit och haft sig).
Jag kan påstå att jag idag har gjort ett aktivt val att inleda veckan med att inte göra någonting alls, vilket ökar riskerna för att kommane dagar blir lika tomma på händelser och fulla med tankar som veckan innan. Man skulle nästan kunna säga att man riktigt känner hur doften av meningslöshet häger i luften, ockuperar hela lägenheten. Det finns mycket jag borde göra, men hela tiden skjuter upp med motiveringar som "klockan är redan så mycket, jag hinner ändå inte", "det där kan jag lika gärna göra imorgon" och "näe, jag orkar inte just nu".
Om någon dag åker jag till pappa, men vi får väl se hur mycket nytta jag kommer kunna åstakomma där. Spänningen är olidlig, eller ja, den kunde ha varit det. Däremot blir kommande helg fräsigare än många andra helger, för på fredag hoppar jag på tåget ner till huvudstaden, får träffa det nyligen nerflyttade filttillbehöret igen och på lördag får vi njuta av Sisters of Mercy. Jag är pepp!
Men tillbaka till idag, måndag. Mina planer för dagen är inte särskilt avancerade, jag är lite nyfiken på hur länge jag måste duscha innan varmvattnet tar slut, om det ens kan göra det. Ur miljösynpunkt är det inte alls en bra sysselsättning, så jag får för mitt samvetes bästa skull slopa grundidén och bara duscha. Skulle jag känna ett behov av att faktiskt göra något så ska jag försöka städa lite, eller hälsa på mamma en sväng. Jag tvivlar dock på att jag kommer göra något av det. Men det hindrar inte dagen från att vara eller kunna bli en bra dag!
Have fun.
Jag kan påstå att jag idag har gjort ett aktivt val att inleda veckan med att inte göra någonting alls, vilket ökar riskerna för att kommane dagar blir lika tomma på händelser och fulla med tankar som veckan innan. Man skulle nästan kunna säga att man riktigt känner hur doften av meningslöshet häger i luften, ockuperar hela lägenheten. Det finns mycket jag borde göra, men hela tiden skjuter upp med motiveringar som "klockan är redan så mycket, jag hinner ändå inte", "det där kan jag lika gärna göra imorgon" och "näe, jag orkar inte just nu".
Om någon dag åker jag till pappa, men vi får väl se hur mycket nytta jag kommer kunna åstakomma där. Spänningen är olidlig, eller ja, den kunde ha varit det. Däremot blir kommande helg fräsigare än många andra helger, för på fredag hoppar jag på tåget ner till huvudstaden, får träffa det nyligen nerflyttade filttillbehöret igen och på lördag får vi njuta av Sisters of Mercy. Jag är pepp!
Men tillbaka till idag, måndag. Mina planer för dagen är inte särskilt avancerade, jag är lite nyfiken på hur länge jag måste duscha innan varmvattnet tar slut, om det ens kan göra det. Ur miljösynpunkt är det inte alls en bra sysselsättning, så jag får för mitt samvetes bästa skull slopa grundidén och bara duscha. Skulle jag känna ett behov av att faktiskt göra något så ska jag försöka städa lite, eller hälsa på mamma en sväng. Jag tvivlar dock på att jag kommer göra något av det. Men det hindrar inte dagen från att vara eller kunna bli en bra dag!
Have fun.
