Industrikloss

Det är en sak jag har gått och funderat över sen i måndags, och det är det här med tåg. Vissa tåg har ganska trevligt inredda vagnar, med stolar om två och två, de flesta riktade åt samma håll med undantag för några få som står mittemot varandra med bord emellan. Det är helt okay tycker jag.

Men sen har vi dessa fanskap till vagnar som vissa tåg är utrustade med, och det var precis ett sådant jag fick åka med i måndags. Stolarna står två och två på ena sidan av vagnen och på andra sidan tre och tre, visst, det hade kunnat vara acceptabelt. Men icke, jag vet inte vilken udda tanke som ligger bakom detta, men att ha tre stolar mittemot tre andra stolar med ett bord närmast fönstret skapar mardrömsresor för många, man behöver inte ens lida av någon form av social fobi för att finna situationen obehaglig. Sitter man närmast fönstret kan man rädda sig genom att stirra ut, sitter man i mitten går det fortfarande att snegla över personen bredvid för att kunna kika ut, men vi som tvingas sitta mittemot varandra längst ut - katastrof.

Det finns absolut ingenstans att fästa blicken, personligen brukar jag stirra i ryggen på sätet framför, men där sitter det nu en person. Tappra försök att se en glimt av det vi passerar får personerna längst in att vrida på sig av obehag då det ser ut som att jag sitter och stirrar på dem och inte ut genom fönstret. Tittar jag ut i gången är säterna på andra långsidan placerade på det viset att jag stirrar även dessa passagerare i ögonen. Till råga på allt är personen mittemot mig utrustad med något som skulle kunna vara Sveriges längsta ben. What to do?

Jag behöver nog inte ens nämna att det blev fem långa timmar, och en mycket ömmande kropp. Nu drar jag helt enkelt slutsatsen att SJ kan gå och dra något gammalt över sig, jävla sadister. Psykisk misshandel!